Du vet den där känslan när du gör något helt vardagligt och undrar
”Varför låter jag som någon som precis sprungit Göteborgsvarvet… fast jag bara gjorde det här?”
Det hände mig häromdagen.
Jag skulle bara utföra en helt normal, odramatisk vardagssyssla.
Inget avancerat.
Inget atletiskt.
Inget som borde kräva en återhämtningsdryck när det var klart.
Jag skulle knyta skon.
En enda sko.
Och ändå… där stod jag efteråt och kände hur pulsen tog ett extra litet skutt.
Som om kroppen ville påminna mig
”Du kanske inte är 18 längre, men du är fortfarande vid liv i alla fall.”
Det är lite komiskt hur kroppen ibland överreagerar som en dramatisk skådespelare.
Man tar upp en matkasse, kroppen gör ett ”wow, lugna dig, Hercules”.
Man går upp för fem trappsteg, hjärnan hör ”du har bestigit K2”.
Man reser sig lite för snabbt. kroppen drar igång fyrverkerier i synfältet.
Men det är också fint.
För de där små pulshöjningarna är egentligen kroppen som knackar på axeln och säger
”Träna mig lite så blir allt det här inte lika dramatiskt.”
Så om du också fått oväntad puls av något löjligt enkelt, välkommen till klubben.
Vi är många.
Vi är stolta.
Vi knyter skor med försiktighet.